Prolog.

I remember it very well. That horrible horrible night. I was home alone. When the doorbell  rung  I thought it was my best friend Cassandra Andersen but outside was there a police officer.

- What do you want? I asked.

- Im sorry miss, he said. Then I understood thatsomething was wrong.

- What is is? I asked.

Kap. 1 - Vad ska man göra?

- Cami är du säker på det här? frågar Cassandra mig oroligt.

- Så klart jag inte är, men dom är dom som skulle ta hand om mig enligt min mammas testamente och jag tänker respektera hennes önskan, suckar jag.

- Förlåt mig för att jag påminde dig, säger Cassandra och kramar mig.

- Det gör inte så mycket, dom är ändå så borta nu, säger jag och småler. Jag tänker inte berätta för Cassandra att jag känner mig helt ensam fast på senare tid så har jag haft en känsla av att någon alltid tittar på mig. Jag lägger i det sista i min resväska och stänger den.

- Pappa köpte huset så om du vill kan du få komma tillbaka, säger Cassandra glatt.

- Mm, suckar jag Jag tänker inte åka tillbaka till huset ingen eftersom det finns för många minnen. Jag hör taxin utanför, tar upp väskan och går nedför trappan.

- Jag loggar in på Gmail och skickar ett mejl till dig sedan, säger jag

- Okej ,säger Cassandra och kramar om mig. Jag kramar tafatt tillbaka.

- Ta hand om dig Cami! Jag tar varsin resväska i varsin hand och går ut till taxin. Jag låter chaffören ta hand om resten av mitt bagage och sätter mig ner i baksätet. Jag tar upp mina hörlurar och sätter på musik.

 

 

Inte en relevant bild men en av dom få bilder jag har på denna dator. <3